Bläh!

Vet inte vart jag ska börja nånstans. Allt känns bara bläh just nu. Har troligtvis sumpat en chans till något genuint utan att själv vara medveten om det. Har träffat någon ett tag nu och allt har känts jättebra men idag kom frågan om vad jag tycket och känner för denna personen. Kunde inte svara på nåt annat sätt än helt ärligt vilket är att jag tycker jättemycket om honom och att jag tycker att han är helmysig men att pga det som har hänt mig så kan jag inte lova mer just nu än att jag inte ska träffa någon annan samtidigt. Fick väl halvbra respons på detta tyvärr. Vet inte men antagligen drar jag mig omedvetet undan och visar inga direkta känslor. Det är antagligen ett försvar jag har numera. Eller ja, jag vågar inte känna nåt pga rädsla för att bli utsatt igen.

Vet dock inte vad jag ska kunna göra åt saken, bär i hjärtat runt på ett jätteärr som tyvärr inte bara försvinner utan är något jag måste jobba på. Efter att ha blivit utsatt för otrohet av den jag trodde var the love of my life, han jag trodde aldrig skulle kunna göra så mot mig så har jag svårt för att lita på karlar. Inte så konstigt kanske eller jag vet inte kanske är det mig det är fel på?

Ingen verkar förstå, inte ens han som gjorde det mot mig, hur illa det är. När någon helt plötsligt drar undan mattan under fötterna på en och man faller handlöst ner på en plats som är helt okänd. När det känns som om dom senaste 12 åren har varit ett påhitt, när inget är som det ska va längre. Ingen verkar förstå att det tar tid att hämta sig från en sån sak, att våga ge sig ut igen och att ge sig hän utan några som helst betänkligheter. Man är ärrad för livet och jag hoppas verkligen att detta släpper någon gång för gud jag vill verkligen bli lycklig igen. Men det känns mörkt, väldigt mörkt just nu. Blir nog ensam resten av livet....

Återkommer!