Angående det förra inlägget!

Meningen med mitt förra inlägg var ju inte att på nåt sätt utröna om det finns nåt intresse av ett förhållande från den andra parten utan snarare mina funderingar på hur vida jag ska våga ta det steget igen. Om intresset finns där från hans sida och även från min så lär tiden utvisa detta antar jag. Just nu känner jag inte nån stress över att skaffa mig nåt nytt så, har ju bara vart singel i knappt ett år efter ett tolv år långt förhållande och jag har kul som singel. Var ju inte så att jag letade efter nåt när jag träffade honom heller utan han bara dök upp i mitt liv.

Frågan är ju snarare hur jag ska kunna släppa någon såpass nära in på livet igen å hur jag ska våga bli så sårbar igen. För nåt sårbarare finns nog inte än när du e upp över öronen kär i någon. Man blottlägger hela sin själ för en annan människa å riskerar att den blir trampad på fullständigt. Vet att detta är en risk man måste våga ta annars förblir man ensam hela livet men det är inte så lätt efter det som hänt mig. Har alltid haft lätt för att falla för någon å bli störtkär men inte nu längre. Det är precis som om det är nåt som stoppar det, som om det finns en stor tjock mur runt dessa känslor som man kanske nån gång i framtiden kan ta sig igenom men att det behövs STOR bekräftelse på att den andra potentiella parten inte kommer att svika och att den älskar, verkligen älskar mig. Att inte svika eller bli sviken finns ju inga garantier på det vet jag men kan tänka mig att det är det löftet jag behöver för att våga....

Återkommer!