Morgon.... Igen!!

Vaknade idag och kände mig utvilad för en gångs skull. Lyckades med konststycket att gå och lägga mig i tid igår, vilket tyvärr händer allt för sällan. Man fastnar antingen här vid datorn eller vid tvn eller nåt annat på kvällen när barnen somnat och klockan går och till slut inser man att, jävlar vad uret är mycket och så blir det alldeles för få timmars sömn. Nån som känner igen det? =0).

Men i alla fall, känner mig som sagt utvilad och på bra humör. Det vänds dock ganska fort som det allt som oftast gör här på morgonen. Har en sambo som är värre än en tonåring när det gäller att gå upp ur sängen på morgonen. Jag får tjata och tjata och tjata och tjata tills jag blir så irriterad att jag har lust att kasta ut honom. Jag blir sönderstressad och ännu mer irriterad tills jag bara fräser åt honom. Man ska hinna med barnen på morgonen också, eller ja framförallt är det barnen som gäller på morgonen, har liksom inte tid till att vara nån sorts mamma till honom också. Det viktigaste är att barnen får hjälp med det dom behöver så dom kan komma iväg till skolan och dagis. Men då ska man slösa en halvtimme på att få upp honom och sen ska man stressa ihjäl sig så man kommer i tid. Sen har han mage att fråga varför man är sur, men HALLÅ det borde du veta vid det här laget det är inte direkt första gången det här händer!!

Att vakna och sedan bli utsatt för irritation och stress det första som händer på morgonen kan kvitta. Man behöver en stund på sig sedan kan jag lova för att varva ner igen. Ni kanske tycker att detta låter löjligt och som en struntsak men jag lovar att efter ett antal år med samma visa varenda morgon så tröttnar man. Varför ska jag alltid vara den vuxna i vårt förhållande? Varför ska jag alltid behöva ta allt ansvar och se till så att allt flyter på? Varför får jag aldrig sova en halvtimme längre på morgonen? Varför, varför, varför?!?!?!?!