Likgiltig!

Denna morgon känner jag likgiltighet. Man kan ju undra vad kärlek egentligen är för något och varför den existerar. Det är klart det är väl den mest underbara känslan man kan ha men det finns väl inget annat som kan såra en så förbannat heller. Hela den här erfarenheten har fått mig att tappa tron, både på kärleken och människan. Jag förstår inte hur man kan leva ihop med nån så länge, skaffa tre underbara ungar och verkligen tro och lita på personen som finns i ens liv, för att sedan efter 12 år upptäcka att man egentligen inte alls känner denna personen. Det är hemskt.... Om man inte kan lita på personen som står en närmast, vem kan man lita på då?? Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till härnäst.

Men jag har i alla fall hittat stöd och tröst i en helt oväntad vän som också har det svårt. Känns bra att kunna prata med någon som har en liknande sits. Man förstår varann så mycket bättre då. Han håller iofs på att reparera sitt äktenskap och har gjort det ett bra tag men han brottas fortfarande med demonerna efter det som hänt mellan dom. Tror tyvärr att risken är att dom aldrig försvinner. Finns inget värre än att försöka bygga upp tilliten igen. När den väl är borta så är det otroligt svårt att hitta den igen. När ska man kunna lita på nån igen med sin kärlek??

Återkommer!